På väg hem fårn jobb går jag alltid förbi en kyrkogård.
Idag, kände jag bara att jag var tvungen att gå in..
Jag läste på skylten att det var en av Norges bäst bevarade och finaste kyrkogårdar.
Ända sen, ja, så länge jag kan komma ihåg har jag varit facinerad av kyrkogårdar.
Det är mysigt på något sätt, och intressant.
Det fängslar mig att se hur länge folk har levt, vem de ligger begravna med och hur länge den levde.
Jag gick där i min egna värld och när jag tillslut "vaknade upp",
märkte jag att och att jag inte längre kunde läsa vad det stod på stenarna och att jag faktiskt skakade tänder.
Jag hade hillat in mig långt ifrån gatljusen, och hittade nästan inte tillbaka..

Detta säger mig faktiskt mycket, jag har blivit en annan människa här.
Jag uppskattar allt mycket bättre, framförallt ensamtid.
Vem hade för 4 månader sen (det är faktiskt så längesen jag flyttade till norge)
trott att jag av alla människor skulle för det första gå ensam på en kyrkogård,
och för de andra, göra detta klockan 21 en fredagkväll?
Det finns inget i den meningen som stämmer på den jag var..


Nu ska jag kolla på mammas pojkar,
eftersom jag nanna borta igår så hann jag inte se de juuu :P