Jag orkar inte längre med tankarna som ständigt surrar runt i huvet.
Dom gör mig konstig och tyst, jag lever numera i min egna lilla värld, med mina tankar.
Jag har alltid tänkt mycket, men nu är det extremt.
Oftast på sådant som inte ens är värt att lägga energi på!
Jag hillar in mig själv i overkliga tankar om saker som inte finns, och aldrig kommer att finnas.
Sånt som inte hänt och aldrig kommer att hända.
Sånt som inte är bra, och sånt som jag inte vill, men ibland vill jag.
Ska jag säga det, eller ska jag inte göra det?
Ska jag bara låta det vara, eller ska jag sluta?
Jag är inne i en tankeperiod helt enkelt, frågar du vissa av mina vänner har jag varit det alltid.
Men som sagt, nu är det extremt.