Har ni också sånnadär dagar ibland, att ni bara inte vill prata med nån ni känner?
Igår var en sån dag för mig, jag gick på citygross och såg en barndomsvän till mig och nästan sprang in i en annan gång med ögonen i marken för att jag inte orkade, inte ville säga hej. (Jag hoppas han inte såg mig)
Likadant var det när jag satt på bussen och jag såg att en gammal klasskompis hoppade på, jag tog på solglajjorna (mina nya Prada :] ) snabbt som attan och stirrade ut genom fönstret för att slippa allt det där: Heeeeeej! :) Hur är det? Jo det är bra med mig också. Var ska du? Jag ska hem till min pojkvän. Ja eller, vi har vart tillsammans lite mer än ett halvår. Gabriel heter han, jag tror inte du vet vem det är. Osv, osv.
För när man väl börjar prata med gamla vänner så slutar de inte, det är liksom inte bara ett hej, inte för mig iaf.



Nostalgi

Jag blöder ur munnen, jag blöder ur näsan.
Tårarna rinner, men det är inte för att jag är ledsen, snarare glad.
Alla ligger runt mig och skrattar, jag skrattar också.
Så kan det vara ibland om man hoppar studsmatta.
Tre sekunder senare är vi på benen och hoppar igen.
Och fem sekunder efter det, trillar fia av hela grejen ner på marken.
Vi skrattar ännu en gång, åt nån annans olycka.

Jag kan inte annat än säga att kvällen hos fias pappa i söndags var galet rolig!