Not really, but maybe?

 

Har tänkt på det här med skrivandet ett tag nu. Att börja igen. Inte för er skull, inte för någons, förrutom min egen.

Har liksom haft färdiga inlägg i huvudet, tankar om vilka ord som skulle passa bäst, meningsuppbyggnader och liknande. Så nu är det nog dax att faktiskt få ut det.

Den här gången skriver jag som sagt för mig själv. Inte för dig, inte för siffror, eller uppmärksamhet.

Läs om ni vill, annars gå och gör något vettigare (det hade nog jag gjort)

 

Jag fick reda på till 100% idag att 2 av mina bästa vänner hemma i Sverige kommer åka till Australien i vår.

Har gått runt med en klump i magen hela dagen och inte riktigt vetat vart mina känslor var på väg.

Det är väldigt konstigt det här, att jag ska kunna hålla på och resa hur som helst. Åka närhelst jag vill.

Men när jag kommer hem så vill jag att allt ska vara precis som det brukar.

Egoistiskt, jag vet. Men jag kan inte riktigt hjälpa att det är så.

Det är på ett sätt ert fel där hemma, för varje gång jag åkt, har allt varit precis som det brukar när jag kommit hem igen. Inga konstigheter, som att tiden stått still. Så det är ju vad jag är van vid..

Men nu, nu kommer folk åka ifrån mig. Det känns så fel.

Jag är otroligt glad för deras skull, verkligen. Är det något jag tycker alla borde göra så är det att resa medans man kan. Och det finns ingen som är mer värd det än dessa människor!

 

Jag har upplevt mycket och rest en hel del för att vara 22 år. Något jag är otroligt tacksam för och som jag förmodligen inte kommer sluta med på ett bra tag.

Jag är rastlös, jag vet inte var eller vad jag vill, det står jag för.

Och ibland tycker ni säkert, precis som jag, att jag åker iväg istället för att ta tag i saker.

Men vad finns det egentligen att ta tag i? Vem bestämmer vad som är viktigt att göra i livet?

Måste man ha en lägenhet i en svensk stad någonstans, ha ett bra heltidsjobb eller plugga till något viktigt?

Måste man ha en kalender och planera all sin tid in i minsta detalj?

Kan man inte bara få gå och ta en kaffe om man vill, och träna imorgon?

Dricka ett glas vin på en onsdag och sova bort en hel torsdag?

Ovuxet tänkande? Ja kanske, men vem bestämmer vad som är vuxet?

Jag har bott på Cypern i lite mer än 6 månader nu, jag har en egen lägenhet och jobbar mer än de flesta, men jag har aldrig någonsin känt mig så obunden som jag gör här. Så fri att göra precis vad jag vill.

Jag kan säga ärligt rakt ut att jag inte har en aning om vad jag vill göra härnäst. 

Jag har inte hittat min plats än, därför fortsätter jag att söka runt om i världen.

Men just nu är jag lycklig, precis just här, på Cypern.